Jag kan inte flytta ifrån mig själv

Runt Bordet Journal — Wed, 24 Jun 2026 14:00:42 GMT

Och plötsligt befinner jag mig här.

I mitt drömhus, långt från världens brus och fart. Ljudet från trafiken har bytts ut mot ljudet av Åman som rinner utanför huset.

Jag har länge romantiserat tanken på att få bo så här. På en plats där det är lite tystare, lite lugnare och där tiden går långsammare. Jag tror att jag länge tänkte att om jag bara kom till en sådan plats, då skulle jag äntligen ge mig själv tillåtelse att ägna mig åt allt det där jag drömmer om att skapa och göra.

Men det som slagit mig sedan jag flyttade hit är att lugnet utanför inte automatiskt blir lugn på insidan. Mejlen fortsätter komma och deadlines fortsätter existera. Hjärnan fortsätter oroa sig för framtiden, pengar, saker som behöver göras, men också för alla de där helt onödiga sakerna. Konflikter som aldrig har hänt och förmodligen aldrig kommer hända. Den där personen som dömde en i gymnasiet. Hjärnan verkar alltid hitta något att haka upp sig på.

Och kanske har det fått mig att inse att jag länge skyllt ganska mycket på bruset utanför mig själv. För när man flyttar följer man ju med. Samma hjärna, samma tankar och samma oro.

Det betyder inte att jag inte älskar att vara här. Tvärtom.

Jag älskar att kunna gå till den lilla handlaren på några minuter. Jag älskar att höra älven utanför huset. Jag älskar att få lära känna människor här och höra deras historier.

Men det jag försöker bli bättre på är att lägga märke till saker, att verkligen se det som finns framför mig. För det finns stunder då tankarna saktar ner. Som när jag sitter vid ett köksbord hos någon Åmselebo som berättar byns historia för mig, när jag och M åker runt och letar fiskeställen, när jag går ut med kameran eller när jag fastnar i en receptidé.

Inte för att jag är håller mig själv upptagen, utan för att jag för en stund blir så fördjupad i något annat att jag glömmer mig själv.

När jag påminns om att jag är en väldigt liten del av en väldigt stor värld. En värld med en lång historia, en otrolig natur och så många människor som levt sina liv långt innan jag kom hit.

Och så sitter jag här. I ett hus i Åmsele. Vilket känns helt absurt.